Även på kvinnodagen är vård och omsorg en politisk fråga.  

Eftersom det personliga ofta är politiskt när det gäller internationella kvinnodagen och jämställdhet mellan kvinnor och män, vill jag dela en bild och en berättelse som jag nyligen fått upp ögonen för.

En stark matriark -  min okända farmor

På bilden syns en stark kvinna som jag aldrig fick träffa, men som har haft en stor inverkan på mitt och många andras liv. Det är min farmor, Aino Vartio (född Reinikainen), som gick bort långt innan jag föddes.

Hon hade gått i dövskolan i Kuopio och hade redan ett barn när hon träffade min farfar. Hon levde genom krigsåren, tvingades fly från Karelen med sin familj två gånger och mötte många fördomar som evakuerad. Trots svåra omständigheter uppfostrade hon en stor syskonskara till att bli hederliga medborgare.

Fyra av hennes barn, däribland min far, skickades som krigsbarn till Sverige, och hon lyckades få hem dem allihop.

Det är en beundransvärd bedrift hur hennes barn, trots blygsamma förutsättningar, utbildade sig och hur alla togs om hand. Det var först nyligen, under ett samtal med min kusin, som jag insåg vilken stark kvinna som också på min fars sida av släkten har verkat i bakgrunden.

Krävande vårdansvar - en underidentifierad social risk 

På kvinnodagen längtar jag dock, istället för högtidstal, också efter en strukturell förändring. Även om vårt välfärdssamhälle beaktar många olika livssituationer, är krävande vårdansvar en underidentifierad social risk – för alla andra än föräldrar till mycket små barn. Till exempel tar allt fler personer i arbetsför ålder – oftast kvinnor – hand om sina funktionsnedsatta barn eller åldrande föräldrar på ett så bindande sätt att deras egen försörjning blir lidande. Det kan handla om en långvarig fattigdomsfälla, eftersom detta även påverkar pensionens intjäning negativt

Väsentligt att få tillräcklig stöd och i rätt tid

Statistiken visar att det ofta är kvinnor som bär denna börda. När vi talar om lönegapet mellan kvinnor och män bör vi också beakta att vårt system lämnar många utanför – människor som överhuvudtaget inte har möjlighet att försörja sig ordentligt. Detta problem kan och bör åtgärdas genom att utveckla socialskyddet, men även välfärdsområdena - och Helsingfors - har en viktig roll i att erbjuda tillräckliga och rättidiga tjänster, så att alla, om de vill, har möjlighet att bidra också i arbetslivet eller som företagare. Vi har alla olika förutsättningar, men ingen borde straffas för att de tar ansvar för omsorg som annars skulle falla på samhället.